Eric Clapton
Scandinavium, Göteborg
Mandag 30. november 1998


"Armani-rock" tänkte jag innan konserten. För efter det katastrofalt tråkiga Pilgrim-albumet var förväntningarna inte särskilt högt ställda. I alla fall inte hos den som gillar Sunshine Of Your Love bättre än My Father's Eyes. Snyggt klädd rock utan något mer än yta.

Så kommer Eric in på scenen nyrakad och kortklippt i blå jeans och t-tröja. Hoppsan!

Men visst blir det My Father's Eyes redan från början. Plus fem(!) till från senaste albumet på raken innan Eric sätter sig ner och drar i gång Driftin' diskret kompad av bara trummor.

Tears In Heaven väcker förstås föesta stora jublet i det fullsatta Scandinavium. Låten som Eric skrev sedan hans lilla barn ramlat ut och slagit ihjäl sig och passade så bra som tröstlåt efter brandkatastrofen i Göteborg.

Layla slarvar han bort - unplugged-arret förstör tyvärr låten - men med hjälp att ett supermusikaliskt solo från basisten blir Change The World en ny höjdare.

 

53-årige Clapton är i dag så långt borta från hårdrocken i Cream man kan komma. Wonderful Tonight blir nästa smörlåt när han ställer sig upp och tar på elgitarren igen. Men visst är den lika vacker som den kvinna texten beskriver. Och när en av körtjejerna använder rösten som ett ordlöst instrument får låten en extra dimension.

Crossroads låter inte som Cream men i alla fall som blues och när Eric sjunger ut i Have You Ever Loved A Woman är det hans insatser i John Mayalls bluesband som väcks till liv.

När han vill är han fortfarande en lysande gitarrist som har den precis rätta kombinationen mellan teknik och känsla. Ibland får han snabbt fram toner i en osannolik ordning. Men det blir aldrig ett självändamål.

Uppvärmaren Jimmie Vaughan - som bjöd på sympatisk soulblues före paus - kommer in för avslutande jammet kring Bo Diddleys Before You Accuse Me.

Alla väntade på att detta första extranummer skulle följas av I Shot The Sheriff. Men så blev det inte. Ljuset tändes och kvällen var slut.

 

Links:
Eric Clapton
Scandinavium